onsdag 6 maj 2009

Praktisk sjukgymnastik


I måndags var jag hos sjukgymnasten för första gången efter borttagandet av skruvsystemet i min högra axel. Han heter Richard, min sjukgymnast och är en alldeles för god lyssnare .... han ser så intresserad ut och låter mig prata och prata och prata. Jag har säkert pratat bort halva tiden utan att Richard verkar misstycka. Nåväl, i måndags skulle rörelseförmågan i min högra arm mätas och testas och jag fick intrycket av att den var ungefär som det förväntas efter en sådan här fraktur utom när det gällde att sätta handen bakom nacken! Då utbrast Richard, glatt överaskad, "men det är ju nästan normalläge!" Jag funderade bara en kort sekund över varför det var så - sen började jag skratta när jag kom på förklaringen! Jag har nämligen varit min egen frisör sedan jag var ca 6 år. Ingen frissa har fått sätta saxen i mina lockar, jag klipper mig alltid själv! När jag kom hem från Österrike med båda armar obrukbara och mitt vanligtvis korta hår blev längre och längre så fick faktiskt min slingblekande frissa, Monica, förtroendet att klippa mig. Det nöjde jag mig med ända tills skruvsystemet var borta. Redan dagen efter hemkomsten från sjukhuset kämpade jag för att korta håret i nacken. Det blev en tuss om dagen kan man säga och för varje dag kom jag längre och längre bakåt och uppåt i nacken. Jag verkar aldrig bli aldrig nöjd med resultatet utan tar vanligtvis en bit varje dag även när jag inte är skadad! Detta kan man väl kalla för ADL-träning (Anpassning till Dagliga Livet) i ett fysioterapeutiskt sammanhang!